Det juridiska avtalsspråket
Avtalet mellan Sveriges Lärare och Almega saknar tydliga regleringar kring lärares arbetsmiljö. Istället dumpas ansvaret på de lokala fackföreningarna.
Det finns en dikt av Sven Sjödin som jag hört flera gånger. Den dyker upp när jag lyssnar Sven Wollters album “Sånger Från Tjugonde Seklet” och lyder:
“Det finns språkforskare som utrett att den som i egenskap av förtroendevald förhandlare tillägnar sig det juridiska avtalsspråkets terminologier - för att kunna föra sina kamraters talan – omärkligt övertar detta språks värderingar. Det tar tid, men plötsligt syns sveket.”
Dikten har förrän i veckan inte haft någon tydlig mening för mig, men så läste jag i fackskriften Vi Lärare om Sveriges Lärares nya avtal med Almega och genast blev texten fullt begriplig.
När jag läste titeln, “Slut med sifferlösa avtal på friskolorna”, blev jag först så väldigt glad. När jag läste artikeln förvandlades glädjen till nedslagenhet. Titeln refererade till att lönerna ska följa märket detta och nästa år, och pensionerna ska förbättras. Något ekar dock tomt: Inget nytt om arbetsmiljön. Inte en skrivelse. Vad som är ännu värre är att förhandlingschefen, Mathias Åström, inte ens verkar haft som ambition att realisera förbundets politiska program som fastslår att undervisningstid, planeringstid och undervisningsgruppernas storlek ska regleras.
“Vi ser att de överenskommelser vi har centralt inte är tillräckligt spridda och kända ute i verksamheterna. Så vi behöver partsgemensamt få ordning på att exempelvis skyddsombud inkluderas i arbetsmiljöarbetet. Det arbetet ska göras nu, säger han.”
Från fackets ledning menar man alltså att kollektivavtalen som finns med de fristående skolorna duger som de är, men medger samtidigt att de inte fungerar i verkligheten. Man kan ställa sig frågan; fyller avtalen enbart funktionen att vara ett gemytligt samtalsunderlag i konferenssalarna, eller syftar de till att förbättra för lärare i verkligheten?
Förhandlingschef Åström tog sin lärarexamen -88, och började -94 arbeta fackligt, först för TCO, sedan Sif (nu Unionen), vidare till Lärarförbundet (nu Sveriges Lärare). Senast Åström arbetade i klassrummet var alltså undervisningstiden reglerad på en nivå som är betydligt lägre än vad som vanligtvis förekommer idag. Kan det vara att identiteten avtalsproffs här trumfar läraridentiteten?
Hade vi kunnat nå längre genom strejk?
På sin hemsida underkänner Sveriges Lärare strejkvapnet, och menar att detta historiskt inte gett utdelning. Vilken historia man lutar sig mot är oklart, under hela sin existens nyttjade inte Lärarförbundet strejkvapnet en enda gång. Vid tidigare strejker kunde arbetsgivaren spela ut olika lärarfack mot varandra, det är inte längre en möjlighet. Tidigare lärarstrejker vann heller inte folkligt stöd, eftersom yrket hade hög status, bra lön och goda arbetsvillkor. Idag har status, lön och arbetsvillkor halkat efter andra yrken och konsekvenserna är kännbara för elever, föräldrar och medborgare.
En strategisk partiell strejk hade inte behövt bli enormt kostsam. Riktar man in sig mot nyantagna elever söker de sig snabbt till kommunala skolor när läraren inte dyker upp i klassrummet. Lägger vi där till strejk från bedömning och betygssättning lär avgångseleverna inte heller bli glada. Skulle en koncern gå i konkurs eller ge upp är det knappast att betrakta som en förlust. Bolagsskolorna har alla förutsättningar att ge lärarna goda villkor; de är överkompenserade och kan skära ner på marknadsförare och jurister i företagsverksamheten utan att det påverkar skolverksamheten.
Ett fackförbund som underkänner strejkvapnet, hyllar arbetsgivaren, argumenterar för att den egna politiken är meningslös och lägger skulden för bristerna i arbetsmiljön på det lokala fackliga arbetet är ute på en farlig väg. Ska inte förhandlingarna med SKR leda till ett likartat nederlag krävs en helt ändrad riktning och attityd. Det kommer kräva hetta underifrån.